vad gör jag?

Mamma påpekade att jag inte skrivit här på länge nu, men det kanske är för att mitt liv inte är så jäkla spännande just för tillfället!!!!! Eller snarare så är det så att jag spenderat så mycket tid på att läsa att jag inte gjort så mycket mer. Imorgon är sista april och jag har under april månad hittills läst ut 6 stycken böcker??? Kanske hinner med en sista innan Valborg är över, men det känns orimligt. I alla fall gick jag till bokhandeln idag och kom tillbaka ut med de tre böckerna ovan. Nyss läste jag ut den sjätte boken för månaden (Get in Trouble av Kelly Link, SÅ BRA). Kanske bara får inse att det här kommer vara en bokblogg mer än något annat. Oh well.
Böcker | böcker | | En kommentar |

lina recenserar: the girl in the road av monica byrne



Jag köpte den här boken för att Neil Gaiman hade blurbat den (skrivit en kort kommentar om den som sedan hamnar någonstans på omslaget av boken) och när jag skulle betala den så sa en av de anställda på English Bookshop att den var väldigt bra. Jag hade höga förväntningar och jag blev inte besviken. 
 
The Girl in the Road berättas parallellt av två kvinnor, en indisk 27-åring och en, till att börja med, sjuårig flicka av västafrikanskt ursprung, och de båda beger sig ut på en resa. Den indiska kvinnan Meena flyr från ett mystiskt hot och bestämmer sig för att vandra från Indien till Etiopien på en ca 3000 km lång vågkraftsledning som sträcker sig över Arabiska sjön, för att finna kvinnan som mördade hennes föräldrar. Den afrikanska flickan Mariama flyr från ett liv i slaveri och hamnar på ett lastbilsflak som tar henne från Afrikas västkust till öskust. På något sätt hänger deras historier samman.
 
Jag uppskattade verkligen den här boken. Den påminde mig om American Gods, med resan i centrum och mytologi svävandes i periferin. Narrativet är skickligt uppbyggt och knyts samman på ett väldigt snyggt i slutändan. Karaktärerna är väldigt mänskliga och trovärdiga. Framtidsvisionen som Byrne lägger fram känns inte allt för avlägsen, eller omöjlig för den delen. Det enda dystopiska elementet i hennes framtida samhälle är att rasism och hatfyllda fördomar fortfarande lever kvar. 
 
Jag uppskattade också den här boken för att den gjorde mig förbannad. På mig själv. När någon stad i ett afrikanskt land nämndes kom jag på mig själv att tänka att jag önskade att författaren inkluderat en karta så att man kunde se vart de befann sig, precis som de brukar göra i fantasyböcker över fiktiva platser. Jag blev så less på mig själv. Hur västcentrerad är inte jag om jag ser Afrika som så exotiskt och främmande att jag drog parallellen till kartor över fiktiva platser? Boken gjorde mig arg över hur lite jag vet om vår värld för att vi i väst knappt lär oss någonting om kontinenten Afrika och alla dess kulturer och länder, eller om Indien och deras traditioner för den delen. Jag googlade på främmande ord som visade sig vara indiska högtider och kände samma upprymdhet som när jag läste Silmarillion för första gången och lärde mig mer om Tolkiens påhittade mytologi. Hur sjukt är inte det?
 
Jag uppskattade boken för att den, samtidigt som den var spännande och skickligt skriven, utmanade mig att se utanför min västerländska bubbla och gav mig tillfälle att lära mig nya saker om den högst verkliga världen jag lever i, och jag ser fram emot att läsa mer av Monica Byrne i framtiden.
Böcker, Lina recenserar | böcker, recension | | Kommentera |

lina recenserar: yes please av amy poehler

“You do it because the doing of it is the thing. The doing is the thing.
The talking and worrying and thinking is not the thing.”
 
Om jag ska vara ärlig visste jag inte jättemycket om Amy Poehler innan jag läste den här boken. Jag visste att hon spelade huvudrollen i och har producerat ett flertal avsnitt av min bästa humorserie Parks and Recreation. Jag visste att hon varit gift med Will Arnett som spelar Gobe i en annan av mina bästa humorserier, Arrested Development. Jag visste att hon varit med i Saturday Night Live och att hon och Tina Fey är ett dream team. Men nu efter att jag läst Yes Please, så kan jag verkligen på riktigt säga att jag är ett så stort fan av denna kvinna. 
 
Yes Please är en samling av autobigrafiska anektdoter med en del självhjälpstips inblandat, som det citerat ovan. The doing is the things. Indeed. Hon pratar mycket om hur hon tog sig in i komikerbranschen genom improvisationsteater och sedan klättrade hela vägen upp till Saturday Night Live, men är samtidigt väldigt jordnära och påpekar att hon tog sig dit med hårt arbete, kontakter och lite tur. Hon pratar om hur hon kämpar med att göra "nej" till en komplett mening, om att göra saker innan man är redo och om hur viktigt det är att kvinnor står upp för varandra, håller ihop och inte dömer varandra för de val vi gör (*Good for her! Not for me.").
 
Jag kände att det var två element i den här boken, det ena som jag nämnde ovan: självhjälp och goda råd, och det andra är helt enkelt Amy Poehler som berättar galna historier om sitt liv och skriver upprörande fina saker om sina vänner och kollegor. Amy Poehler och TIna Feys vänskap är något att se upp till.
 
Amy Poehler är en fantastisk kvinna. Jag höll inte med om allting som fanns i boken, men mycket var väldigt underhållande och tänkvärt. Överhuvudtaget var den väldigt lättsmält och en bok som kändes enkel och avslappnande att läsa, bara att luta sig tillbaka och njuta av åkturen liksom. 
Böcker, Lina recenserar | böcker, recension | | En kommentar |
Upp