lina recenserar: the story of my teeth av Valeria Luiselli


Amusing, he said. But how do you auction the names?
I just do. What auctioneers auction, in the end, are just names of people, and maybe words. All I do is give them new content.
Explain?
You see, I'm like those people who scavenge in your garbage. But with pedigree. I expurgate; I find. I aromatize, clean and desinfect. I recycle. 
- The Story of my Teeth, Valeria Luiselli
 
The Story of my Teeth av mexikansk-italienska författaren Valeria Luiselli är en speciell bok i ett flertal anseenden, från dess uppkomst, till dess uppbyggnad till dess protagonist. Boken blev till då Luiselli fick i uppdrag att bidra med ett verk till en konstutställning vid galleriet Galería Jumex i Mexiko, vars tema var broar mellan konsten, galleriet och den större kontext galleriet befann sig i. Galleriet finansieras av en juicefabrik i Mexiko, och Luiselli valde att skriva sin bok i instanser och sedan skicka dessa till en grupp arbetare vid fabriken. Dessa diskuterade sedan det som de läst, skickade tillbaka sina tankar till Luiselli och utifrån detta växte boken fram. 
 
Boken handlar om Gustavo Sánchez Sánchez (som också var Luisellis pseudonym under tiden hon skrev boken), som är en auktionsförättare bosatt i Mexico City. Efter att ha bytt ut sina tänder mot ett par som påstås ha tillhört Marilyn Monroe håller han en auktion där han säljer sina egna tänder, fast med något modifierade bakgrundshistorier till varje enskild tand. Allt verkar gå strålande, fram tills dess att han vaknar upp dagen efter auktionen och upptäcker att hans Marilyn Monroe-tänder har blivit stulna. 
 
Jag älskade verkligen den här boken. Den har en opålitligt berättare, vilket är det bästa berättargreppet enligt mig, som är väldigt egendomlig, och hans sätt att berätta historien är väldigt speciellt. Storyn är i princip en samling anekdoter, som både är underhållande och smarta. The Story of my Teeth stället frågor om det värde vi lägger i konst, och vad vi baserar värdet på. Den rör också vid teman som kraften som ligger i berättande och fiktion, hur fiktion spelar roll i den verkliga världen, och hur viktigt berättarperspektiv är. Om du letar efter något konstigt, roligt men samtidigt tankeväckande att läsa så rekommenderar jag verkligen den här boken (tyvärr finns ännu ingen svensk översättning). Jag vet att jag kommer att läsa om den i framtiden, och jag tänker även läsa allt Valeria Luiselli skrivit hittills! 
Böcker, Lina recenserar | böcker, recension, valeria luiselli | | En kommentar |

lina recenserar: vad jag läst i februari

The Girl on the TrainPaula Hawkins
Jag har aldrig varit ett stort fan av deckare, men The Girl on the Train hypades som "nästa Gone Girl", och då kunde jag inte låta bli. Och jag är så glad att jag läste den, för den var fantastisk. Jag älskar opålitliga berättare, de är en utmaning till en själv som läsare att hålla sig skärpt, att ifrågasätta allt som händer även om du sympatiserar med berättaren i fråga. The Girl on the Train har tre berättare och en mer opålitlig än de andra, men de är alla välskrivna, komplexa och kvinnliga karaktärer och jag älskade den här boken lika mycket för dess skarpa karaktärsporträtt som för mysteriet, och dessutom var uppläsarna till den engelska utgåvan av ljudboken var fantastiska.
 
The Three-Body Problem - Cixin Liu
Vinnare av Hugo-priset (science-fiction världens motsvarighet till en Oscar) för bästa roman 2015 och jag förstår varför. The Three-body problem är "hard sci-fi" om en vill slänga sig med sådana termer, dvs det är science fiction med emfasis på science, och det var den första sci-fiboken jag läst som jag verkligen känt att min fysikutbildning har gett mig en extra dimension i mitt läsande. Vetenskapen är såklart uppdiktad, men förvånansvärt rimlig och förutom teoriserande kring högre dimensioner i mikroperspektiv så bjöd boken också på ett insiktfullt utforskande av hur människan faktiskt skulle reagera om vi fick kontakt med en utomjordisk civilisation.
 
Assassin's quest (The Farseer trilogy #3)Robin Hobb
Jag känner mer och mer hur jag sakta men säkert rör mig längre och längre ner i träsket som är "epic fantasy" och jag VILL INTE för alla böcker är ju för tusan en miljon sidor långa och det tar månader att läsa ut dom men jag KAN INTE LÅTA BLI för det är så bra?????? Fördelen med böcker som är 320 miljoner sidor långa är att det finns plats att utforska världar, människor, kulturer samt att avhandla vad en expedition åt till frukost varje dag under flera veckor och jag kan inte dölja att det är något jag gillar. Jag älskar världar som känns äkta, jag älskar långsamma, breda, grandiosa historier och trots att jag inte har tid att läsa böcker som är 400 miljarder sidor långa om jag någonsin ska hinna med att läsa allt jag vill så kan jag inte låta bli. The Farseer trilogy har varit ett rent nöje att lyssna till. Fylld med sprakande karaktärer, magi och hovpolitik så hade den allt jag hade önskat och jag erkänner att jag fällde en och annan tår när slutet kom.
 
Böcker, Dagbok, Lina recenserar | böcker | | Kommentera |

lina recenserar: the girl in the road av monica byrne



Jag köpte den här boken för att Neil Gaiman hade blurbat den (skrivit en kort kommentar om den som sedan hamnar någonstans på omslaget av boken) och när jag skulle betala den så sa en av de anställda på English Bookshop att den var väldigt bra. Jag hade höga förväntningar och jag blev inte besviken. 
 
The Girl in the Road berättas parallellt av två kvinnor, en indisk 27-åring och en, till att börja med, sjuårig flicka av västafrikanskt ursprung, och de båda beger sig ut på en resa. Den indiska kvinnan Meena flyr från ett mystiskt hot och bestämmer sig för att vandra från Indien till Etiopien på en ca 3000 km lång vågkraftsledning som sträcker sig över Arabiska sjön, för att finna kvinnan som mördade hennes föräldrar. Den afrikanska flickan Mariama flyr från ett liv i slaveri och hamnar på ett lastbilsflak som tar henne från Afrikas västkust till öskust. På något sätt hänger deras historier samman.
 
Jag uppskattade verkligen den här boken. Den påminde mig om American Gods, med resan i centrum och mytologi svävandes i periferin. Narrativet är skickligt uppbyggt och knyts samman på ett väldigt snyggt i slutändan. Karaktärerna är väldigt mänskliga och trovärdiga. Framtidsvisionen som Byrne lägger fram känns inte allt för avlägsen, eller omöjlig för den delen. Det enda dystopiska elementet i hennes framtida samhälle är att rasism och hatfyllda fördomar fortfarande lever kvar. 
 
Jag uppskattade också den här boken för att den gjorde mig förbannad. På mig själv. När någon stad i ett afrikanskt land nämndes kom jag på mig själv att tänka att jag önskade att författaren inkluderat en karta så att man kunde se vart de befann sig, precis som de brukar göra i fantasyböcker över fiktiva platser. Jag blev så less på mig själv. Hur västcentrerad är inte jag om jag ser Afrika som så exotiskt och främmande att jag drog parallellen till kartor över fiktiva platser? Boken gjorde mig arg över hur lite jag vet om vår värld för att vi i väst knappt lär oss någonting om kontinenten Afrika och alla dess kulturer och länder, eller om Indien och deras traditioner för den delen. Jag googlade på främmande ord som visade sig vara indiska högtider och kände samma upprymdhet som när jag läste Silmarillion för första gången och lärde mig mer om Tolkiens påhittade mytologi. Hur sjukt är inte det?
 
Jag uppskattade boken för att den, samtidigt som den var spännande och skickligt skriven, utmanade mig att se utanför min västerländska bubbla och gav mig tillfälle att lära mig nya saker om den högst verkliga världen jag lever i, och jag ser fram emot att läsa mer av Monica Byrne i framtiden.
Böcker, Lina recenserar | böcker, recension | | Kommentera |
Upp