lina recenserar: egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek, av lena andersson


 
"Hjärnan känner inga tempus. Det den
har längtat efter har den redan haft."
 

Egenmäktigt förfarande
handlar om Ester Nilsson, poet, skribent, aspirerande maratonlöpare, som blir kär i en konstnär som inte blir kär i henne på samma sätt. Vad som följer är vad som alltid följer olycklig kärlek: hopp som vägrar lämna en ifred, överanalys av allt som sägs och görs, lögner man drar för sig själv för att man ska känna sig bättre, sms man skickar fastän det är en dum idé, tidens rehabilitering och de oundvikliga återfallen. Igenkänningsfaktorn i Egenmäktigt förfarande är obarmhärtig, händelseförloppet de mest sannolika jag varit med om i ett fiktivt verk. Språket skaver, på ett bra sätt. 
 
Det var länge sedan jag läste på svenska, för den litteratur jag läst på senaste är sådan som inte gör sig bra på svenska (fantasy blir dödsljöligt på svenska, förlåt), men den här sortens historia är precis en sådan som modersmålet lämpar sig bäst för; med hjärtesorg, kärlek, filosofi och obekväma sanningar. Svenskan kan gå så nära inpå, ända in på skinnet, när den berättar om sådant här. 
 
Joakims mamma sa "Hon kan verkligen uttrycka sig!", om Lena Andersson. Jag håller med. Den här boken var fantastisk.
Böcker, Lina recenserar | böcker, recension | |
Upp