greenlina.blogg.se

Jag skulle kunna göra den här recensionen väldigt kort. Den skulle kunna skrivas så här:

 

 

Men jag tänkte erbjuda lite mer än så, faktiskt. 

 

Neil Gaiman är en man med en fantasi som sträcker sig bortom mänskliga proportioner. Detta kan man inte undgå när man läser hans romaner, men det är i hans noveller som denna uppfinningsrikedom får utforska sin fulla potential. Noveller behöver inte vara mer än idéer, idéer som inte behöver bredas ut över ett spann av tiotusentals ord, utan som det räcker att ägna en kort stund åt för att skapa något, stort eller litet. Och det är vad Neil Gaiman gör. Han tar stora idéer, små idéer, vansinniga idéer, olustiga idéer, viktiga idéer och han undersöker dem. På några få sidor introducerar han sitt koncept i en enkel men ändå djuplodande gest, och ibland lämnas vi nöjda och belåtna i slutet, ibland lämnar han oss undrande. Ibland lämnar han oss skräckslagen och vi måste tända alla lampor i lägenheten (jag tittar på dig Click, Clack, the Rattlebag).

 

Precis som alltid är Neil Gaimans noveller listiga och vackra, läskiga och mystiska, poetiska och enkla. Neil Gaimans karaktärer ifrågasätter aldrig vad som händer dem, även om de finner sig i en högst otrolig situation i vår helt vanliga värld, vilket är något av charmen med Gaiman. Han låter magin få finnas på riktigt för sina karaktärer, och på så sätt även för oss. Detta ser vi i en av de första novellerna i samlingen, "The thing about Cassandra",  där huvudpersonen en dag springer på sin flickvän från barndomen. Haken? Hon var någon han hittat på.

 

I två på varandra följande texter visar Gaiman på hur mycket av en historia som kan berättas genom att inte berätta. Orange är en science-fictionnovell som berättas genom att vi får läsa svaren till ett frågeformulär. Fårgorna får vi aldrig veta. I Adventure story får vi knappt veta någonting alls, men det vi får veta räcker ändå på något sätt för att vi ska förstå essensen av historien. Gaiman gör oss delaktig i skapandet av historien, för varenda en av oss kommer att ha en egen tolkning av vad som hänt. 

 

I The Case of Death and Honey, An Invocation of Incuriosity  och Nothing O' Clock utspelar sig i redan etablerade fiktiva världar, den första med Sherlock Holmes i huvudrollen, den andra i världen av The Dying Earth, den sista i the Whoniverse, med Elfte Doktorn vid TARDIS styrspakar. The Man who Forgot Ray Bradbury, Diamonds and Pearls: A Fairy Tale, The Return of the Thin White Duke är skrivna för verkliga personer; Ray Bradbury, Amanda Palmer och David Bowie.

 

Min favorit ur samlingen heter Feminine endings, som är så skickligt uppbyggd att när slutet kommer så kan man inte förstå hur man inte hade dragit slutsatsen innan man läser sista raden. Den är otäck, och titeln får mig att tro att Gaiman anspelar på, utan att spoila, just kvinnliga slut. 

 

Sist i samlingen ligger en historia som publicerats speciellt för denna antologi, ännu en novell om Shadow Moon, huvudperson i det som räknas som Gaimans mästerverk: romanen American Gods. Senast vi hörde något om honom var i slutet av Gaimans andra novellsamling Fragile Things, och Shadow är fortfarande på vandring genom de engelska landsbygderna. Från vad denna novell, Black dog, bjuder på (och Gaimans förord i den här samlingen) så kan jag säga att en uppföljare till American Gods väntar på att bli skriven. Om den inte håller på att skrivas just nu. Hur som helst är Gaiman inte klar med Shadow Moon.

 

Jag blir alltid lika förstummad av Gaimans intellekt, hur mästerligt han behandlar text, form och stil. Han kommer på så smarta saker, som samtidigt är så enkla i all sin underfundighet. Och som sagt kommer de till sin fulla rätt i novellformatet.

 

Som sagt: Trigger Warning var superdupermegabra. Neil Gaiman är bäst. Läs den.