greenlina.blogg.se

Jag köpte den här boken för att Neil Gaiman hade blurbat den (skrivit en kort kommentar om den som sedan hamnar någonstans på omslaget av boken) och när jag skulle betala den så sa en av de anställda på English Bookshop att den var väldigt bra. Jag hade höga förväntningar och jag blev inte besviken. 

 

The Girl in the Road berättas parallellt av två kvinnor, en indisk 27-åring och en, till att börja med, sjuårig flicka av västafrikanskt ursprung, och de båda beger sig ut på en resa. Den indiska kvinnan Meena flyr från ett mystiskt hot och bestämmer sig för att vandra från Indien till Etiopien på en ca 3000 km lång vågkraftsledning som sträcker sig över Arabiska sjön, för att finna kvinnan som mördade hennes föräldrar. Den afrikanska flickan Mariama flyr från ett liv i slaveri och hamnar på ett lastbilsflak som tar henne från Afrikas västkust till öskust. På något sätt hänger deras historier samman.

 

Jag uppskattade verkligen den här boken. Den påminde mig om American Gods, med resan i centrum och mytologi svävandes i periferin. Narrativet är skickligt uppbyggt och knyts samman på ett väldigt snyggt i slutändan. Karaktärerna är väldigt mänskliga och trovärdiga. Framtidsvisionen som Byrne lägger fram känns inte allt för avlägsen, eller omöjlig för den delen. Det enda dystopiska elementet i hennes framtida samhälle är att rasism och hatfyllda fördomar fortfarande lever kvar. 

 

Jag uppskattade också den här boken för att den gjorde mig förbannad. På mig själv. När någon stad i ett afrikanskt land nämndes kom jag på mig själv att tänka att jag önskade att författaren inkluderat en karta så att man kunde se vart de befann sig, precis som de brukar göra i fantasyböcker över fiktiva platser. Jag blev så less på mig själv. Hur västcentrerad är inte jag om jag ser Afrika som så exotiskt och främmande att jag drog parallellen till kartor över fiktiva platser? Boken gjorde mig arg över hur lite jag vet om vår värld för att vi i väst knappt lär oss någonting om kontinenten Afrika och alla dess kulturer och länder, eller om Indien och deras traditioner för den delen. Jag googlade på främmande ord som visade sig vara indiska högtider och kände samma upprymdhet som när jag läste Silmarillion för första gången och lärde mig mer om Tolkiens påhittade mytologi. Hur sjukt är inte det?

 

Jag uppskattade boken för att den, samtidigt som den var spännande och skickligt skriven, utmanade mig att se utanför min västerländska bubbla och gav mig tillfälle att lära mig nya saker om den högst verkliga världen jag lever i, och jag ser fram emot att läsa mer av Monica Byrne i framtiden.