practice and all is coming

Yoga var länge något som jag tänkte på som en exklusiv klubb där man bara fick vara med om man var extremt vig, och därför inget som jag någonsin skulle passa för. Handbollsspelare är ju trots allt notoriskt stela i kroppen, om man inte råkar vara målvakt det vill säga. Inte heller såg jag det som någon träningsform, utan som att sitta och stretcha lite, typ. Oj, vad fel jag hade, på så många punkter. 
 
När mitt träningsintresse tog fart i somras så började jag läsa en del nättidningar och bloggar om träning, och i princip varje dag var det något inlägg eller artikel om yoga. Så jag blev nyfiken och bestämde mig för att testa. 
Det var ett av de bästa beslut jag tog under hela 2014.
 
Yoga har lärt mig mer om tålamod under de åtta månaderna jag övat regelbundet än vad jag lärt mig om tålamod under hela mitt liv innan. Min allra största fallgrop i, ja, allt, är att jag har inte tålamod nog att fortsätta tills jag ser resultat, vilket är anledningen till att jag gett upp på saker. Typ alla instrument jag någonsin spelat. Att måla och rita. Att skriva. När det jag tar mig för inte varit perfekt direkt, när jag inte lyckats med en takt på pianot, när proportionerna i porträttet jag ritat blev skeva, när de rätta orden inte är dem som kommer först när jag skriver en historia, då ger jag upp. Och då finns inget sätt att förbättras.
 
Men yoga har lärt mig att allt tar tid, och att man måste låta saker ta tid. När jag började i somras kunde jag knappt sätta fingerspetsarna i golvet när jag böjde mig framåt, jag hade knäna uppe vid öronen i min skräddarställning, jag var svag i många positioner trots att jag tyckte att jag var relativt vältränad. Kort sagt var inget perfekt. Och ändå fortsatte jag. Jag läste överallt att yoga handlar om tålamod, så jag tänkte att jag får väl ha lite jäkla tålamod då. Och av någon anledning så lyckades jag ha det.
 
Nu kan jag sätta hela handen i golvet när jag böjer mig framåt, nu kan jag stå på händer i Kråkposition, nu kan jag nå mina hälar i Kamelen, nu kan jag sväva i chaturanga, nu kan jag gå upp i brygga, något som jag aldrig kunnat, inte ens när jag var barn och fortfarande hade kvar en del av ett barns flexibilitet. Jag har precis hittat balansen i Virabhadrasana III, eller Krigare III, en position som jag brottats med länge, sedan innan jag ens visste att det var en yoga-position, då min PT introducerade den för mig som ett sätt att bygga styrka i höfter, ben och bål för ett år sedan. 
 
Utöver konkreta resultat i smidighet och styrka så har yoga gjort mig väldigt närvarande i min träning, och gjort mig uppmärksam på min kropp och hur den funkar. I mina yogaövningar har jag lärt mig att min högra höft är svagare och mer låst än min vänstra. Jag har förstått att mitt vänstra knä inte är lika flexibelt som mitt högra. Min högra armbåge har en tendens att vilja sticka ut i positioner då armbågar ska hållas tätt intill kroppen. Yoga har hjälpt mig upptäcka dessa saker, och nu när jag vet dom kan jag anpassa min träning till dessa saker och vara medveten om det i min vardag. 
 
Att regelbundet öva yoga har visat mig att övning ger resultat, och ger resultat snabbt om man är konsistent, och det är något som har spritt sig till andra delar av mitt liv. Jag ritar mer, jag skriver mer, jag pluggar mer, för att jag vet att inget kommer till dig direkt, allt tar tid, allt kräver tålamod.
 
Ett av mina mål för det här året är att stå på huvudet. Jag har övat länge nu, och är fortfarande inte där. Men till en början var det en utmaning att bara stå på knäna med huvudet i golvet och vikten på armar och axlar. Nu kan jag ha fötterna högt uppe i luften, fast vilande på en ribbstol, och min överkropp skakar inte längre av ansträngningen. Jag har övat i flera månader och jag är fortfarande inte där. Men jag fortsätter att öva. Och när jag inte gör det, ja, då skriver jag. Eller ritar. Eller pluggar.
Practice and all is coming.
 


 
 
Träning, Yoga | träning | | En kommentar |
Upp