greenlina.blogg.se

Ända sedan jag introducerades till, och förmodligen även innan trots att jag inte kunde sätta ett namn på det, begreppet "stream of consciousness" så har jag varit otroligt tilltalad av denna sortens prosa, med sina tvära svängar och lyriska språkbruk. När vi pratade om stilen på litteraturvetenskapen föll jag hals över huvud för Virginia Woolf när vi läste hennes To the Lighthouse, men har inte tagit mig an något annat hon skrivit förrän nu.

 

The Waves var inte en lätt bok att läsa, för jag har aldrig läst något liknande förut. Den är skriven ur första persons-perspektiv, med sex stycken olika berättare; ungdomsvännerna Bernard, Louis, Neville, Susan, Jinny och Rhoda, och den är skriven i nuet. Jag har aldrig upplevt presens i en skriven text på detta sätt tidigare. Karaktärerna berättar om vad som händer precis när det händer, inifrån sig själva. Man får följa tumultartade tankegångar, som kan spreta åt alla möjliga håll, precis så som tankar gör. Associationerna lever sitt egna liv, precis såsom associationer gör. Det är ett intimt berättande som inte alltid är lätt att följa med i. Ibland tyckte jag att det var lättast att läsa boken när jag kunde vara djupt koncentrerad och noga med att följa med tankebanorna, och ibland var det lättast att inte koncentrera sig överhuvudtaget och bara följa med i rytmen. 

 

The Waves utforskar hur djupt förenade vår personliga utveckling är knuten till vår omgivning. Hur vi formas av våra vänner, hur vi alltid jämför oss själva med dem och hur vi definierar oss utifrån våra vänskaper och förhållanden; och att vem vi är kan variera bero på vem som tittar på. Det finns många sanningar i den här boken, och jag tyckte mycket om den, trots att den var svår att läsa ibland.