ein prosit der gemütlichkeit
Igår försökte vi oss på att återskapa Bayern här hemma, med weissbier och hembakade brezeln. Sedan jag och Joakim var på Oktoberfest i höstas så har jag i hemlighet varit helt besatt av tanken på dessa tyska kringlor med sitt krispiga yttre och mjuka inre, som är det mest perfekta tilltugget till öl någonsin men som duger helt utmärkt som frukostmat om man smörar dom litegranna. Joakim åt dom till frukost mest hela tiden i München, iallafall när han var på universitetet tidigt, och jag var alltid lite avundsjuk när han berättade om sina tidiga morgnar med kaffe och brezeln.
Det enda sättet att åtgärda min craving var helt enkelt att baka egna. Degen är en helt vanlig vetedeg, men för att få den knapriga ytan så kokar man dem några sekunder i vatten blandat med bikarbonat, innan man sedan gräddar dem. Jag har förstått att riktiga brezeln egentligen ska kokas i vatten med lut, men det kändes alldeles för otäckt och avancerat för mig. Och faktiskt så fungerade det alldeles utmärkt med bikarbonat. När de väl kom ut ur ugnen var texturen precis vad jag hoppats på, och smaken likaså. Joakim, som är mer expert än jag, sa att de var jättebra och var imponerad. Det enda som skulle kunna förbättras är formen, jag hade nog behövt göra degremsorna ännu smalare för att de skulle få en riktigt fin kringelform.
Det blev åtta stycken totalt av en deg, och vi åt upp sju på en eftermiddag. Och till drack vi weissbier, Weihenstephaner, som bryggs i München. Det var helt enkelt en smula Bayern i vårt eget vardagsrum, och det var ungefär lika bra som att faktiskt vara i München.